nedräkningen

En sista suck. Ligger i en vakumbehållare. Andas. Långa djupa. Bröstkorgen suger åt sig vad som kommer in genom luftrören. Var det så här tidigare astronauter kände det. Tänkte mest på Gagarin och Allan Shepard, första ryssen och amerikanen. Början av 60-talet. Innan jag föddes. Tänk om jag kunde få sitta och samtala med dem om deras upplevelse, utan att verkligen veta hur det skulle gå. Ingen hade gjort det innan, förutom då den ryska hunden Leica.

Sipprande stillhet. Tyngdlöst. Samtidigt måste jag lugnt låta syret transporteras runt. Lätt stickning i fingrarna. Inbillning. Eller en liten nervositet av ett oåterkalleligt beslut av ett avsked. Nedräkningen var nästan över. Kände av en stilla tanke till något högre väsen, någon skulle kalla det Gud eller Allah. Framtiden ligger framför, med ett abrupt slut någonstans i närtid eller en oviss nio månaders resa fram till sen oktober 2027. Känner lätt värk av obekväm ställning. Eller också det en inbillning. Tiden känns obestämd. Sedan trycks bröstkorgen av G-kraftens obeskrivliga styrka. Newton kände direkt träffen av äpplet. Trycket mot mig kom från raketens våldsamma explosion när den påbörjade färden upp mot himlen. Samma känsla av okontrollerad smäll som när jag, vid tre-fyra års ålder, tappade greppet om tramporna och dundrade in i husväggen utanför farmor och farfars lägenhet i Köping. Ärret syns ännu, om man verkligen vet var det sitter och minns händelse. Där. Någonstans. Man kan väl inte känna det efter så många år och med pannan lätt skrynkligt av åldersveck. Mars. Någonstans utanför min syn ligger du och väntar. Fast kommer vi att träffas. Oförutsedda och väl medvetna händelser kan sätta punkt, någonstans långt därute i mörkret. Men … jag är på väg. Och utan vetskap om att ens nå dockningsstationen som rör sig över stratosfären. Minns en småkylig kväll drygt trettio år tidigare. Hade fått korn på den genom min nya stjärnkikare. Hade baxat upp den hela vägen till toppen av vårt eget berg i Köping, Ströbohög. En tänkbar vikingagrav för en mäktig hövding eller hövitsman, likt de berömda Uppsala högar nära staden med samma namn.

Ett matt gult blinkande. Måste hela tiden vara på vakt. Ingen tid för några längre drömmar. Vrider mig svagt på höger sida. Är snart dags att släppa av det första steget i björnen som bär upp mig, uppskjutningsraketen. Bara en påminnelse. Bara ett gult sken, inte värre än så. Tar ett ytterligare djupt andetag. Känner den "artificiella" luften smeka halsen på väg ner och ut i kroppen. Tack vare ny teknik behövs inte allt syre transporteras upp från jorden och ta otymplig plats. Koldioxiden jag andas ut kan, med hjälp av en konstgjord fotosyntes, omvandlas till nytt i ett litet kretslopp i dräkten. Bara den inte får en rispa, nåja mer än så behövs för att försätta mig i livsfara. Fast är ändå hela tiden på min vakt. Är inte den förste som sitter i den här stolen, eller liknande. Men det är trots allt första bemannade uppskjutningen från svensk mark. Vilka tankar rörde sig hos pionjärerna inom rymdresandet? Redan 1961 kunde ryssen Gagarin susa runt jorden några varv innan det var dags att "gå in för landning". Allt kunde gå fel. Utprovat på marken i laboratorier och testanläggningar. Men vad hände om… hur upplevde han det? Och uppskjutningen? Lika fastbunden som jag, sextio år tidigare. Blundar. Ännu ett djupt andetag. Behöver klia mig på näsan men där sitter ansiktsmasken. Som tidigare stridspiloter. Ingen tjock otymplig hjälm som Gagarin hade. Ingen otymplig dräkt. Både teknologin och modet har rört sig framåt även för oss astronauter. Mamma. Vad skulle hon ha sagt ifall hon levde och fick sitta hemma vid skärmen och följa uppskjutningen? Grymt stolt. Men, som alltid, mycket nervös för sin äldste son. Så mycket som hon tjatade på mig att inte cykla från Stockholm, längs Mälaren, till vår hemstad Köping. Det kan ju hända så mycket. Men mamma, det är i Sverige, jag cyklar längs småvägar och det är dagsljus. Hur mycket jag försökte lugna henne så kunde hon förstås inte stoppa mig. Älskade mamma, hade önskat att du verkligen fick vara med om detta idag.

Plockar återigen fram manualen, den kortfattade på svenska, som berättade om allt som skulle ske och när under färden upp till dockningsstationen. Det var därifrån som det riktigt stora äventyret skulle börja för att ta mig ända fram till vår närmaste större himlakropp i rymden, planeten Mars. Hade hållit i manualen redan när dörren till kapseln förslöts innan start. Kastar ett snabbt ögonblick mot klockan i kapseln. Nu. Kraftigt tryck mot ryggstödet. Och så blick ut genom ena fönstret. Bländande sken. Följt av ett grönt sken från den tidigare gula lampan. Greppet om det första steget är släppt. Sakta försvinner den från fönstret. Och jag kan ta ett nytt lugnt andetag. Lägger ifrån mig manualen för en stund. Läser på skärmen med förbindelse med kontrollrummet i Kiruna. Kan läsa orden "lycka till på din fortsatta färd".

onsdag morgon

Ställer in resterna av frukosten i lådan. Hur snabbt bryts bakterier ner i en artificiell miljö? Orkade inte mer. Eller ville inte föräta mig. Samma rutiner som hemma i Sickla Udde. Bodde ännu kvar där innan tågresan upp till norr och Kiruna. Hur mår mina blommor, som jag lät stå kvar i vardagsrumsfönstret? Ville inte de skulle behöva bryta upp som jag skulle göra, för några år. Eller hur länge, det visste jag inte. Lyckades få en tidigare arbetskamrat att hyra den för sin son som ville fortsätta studera i Stockholm efter gymnasiet. Men få känna av ett friare liv som ung vuxen. Börjar dagen efter frukosten med att läsa av några mätare som höll koll på syrehalten i farkosten. Rutin, men också absolut nödvändigt för den långa färden mot Mars. Nu var det januari 2028. Visserligen fanns även här samma artificiella fotosyntes som omvandlade koldioxid till nytt syre. Fast när det inte fanns någon återvändo förrän efter besöket på vår röda granne och det knappa året för hemresan, så behövdes även ett förråd i händelse av att något inträffade med utrustningen. Innan avresan från Kiruna hade jag fått gå en kurs för att klara av underhåll och reparation av alla nödvändiga system.

Jag var dock inte helt ensam på resan. Vi möttes på dockningsstationen. Johan hade jag träffat tidigare. Vi gick samma grundutbildning i Östersund, första helsvenska astronautprogrammet. Ensamstående sedan hans fru lämnade. Inga barn. Praktiskt lagd med gymnasialt tekniskt program i hemstaden Göteborg. Specialiserade sig sedan med en master i teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola. Blev liksom kvar i hemstaden där han senare mötte Monika, kvinnan han nu är skild från. Vi var som små lika fascinerade av teveserien Star Trek. Det var så vi lärde känna varandra, i våra samtal kring serien när vi möttes på astronautprogrammet. Josefina är sedan vår pilot under färden mot Mars. Gillar snabba bilar och Indyrace, en populär bilsport för de "riktiga" grabbarna. Blev aldrig proffs men körde en hel del som amatör i Småland. Anderstorp, en av våra egna klassiska tävlingsbanor. Ronnie Pettersson har flest segrar där, innan han omkom på Monza-banan i Italien 1978, samma år som jag gick på högstadiet och satt fastklistrad vid teven för Star Trek. Hon fick ett erbjudande från försvaret att testköra deras nya amfibiebil, sedan var hon fast där. Och nu vilar våra händer i hennes förmåga att manövrera vår farkost i omloppsbana runt Mars, när vi hoppas kunna befinna oss säkra nere på ytan.

mitt skrivbord, där jag drömde

Tittar ut genom fönstret mot gården. Armarna vilar tungt på bordsskivan. Båda handflatorna omsluter hakan. Vet inte hur länge jag har suttit här. Och bara tänkt på hur det kunde vara, att vara därute. I rymdskeppet USS Enterprise. Tillsammans med Mr Spock och James T Kirk. Mina hjältar i teveserien Star Trek. Bredvid mig ligger leksaken i lättmetall av skeppet. Vilar på ena sidan, då det inte kan landa på jorden utan bara docka vid en rymdstation. Imorgon är det skola igen. Vantrivs, men bara lite. Klasskamraterna är problemet. Känner mig så fruktansvärt ensam. Bara några veckor in på sjunde klass. Högstadiet. Höjdpunkten denna sommar var ändå ännu en semester på Gotland med mina bröder, mamma och pappa i juni 1977.